Nedan ett smakprov på hur ordboken återger #urfinsk:ans #urnordisk:a eller #urgermansk:a lån: Den germanska urformen var *asjōn och då den lånades gjorde en ganska tidig urfinska bruk av sin närmaste motsvarighet till urn. *[s̠] som ännu var urf. *[ʃ]. Efter en allmänfennisk ljudförändring *ʃ > h har nu alla #fennisk:a språk (utom liviskan) -h-.
Tyska ”Esse” och svenska ”ässja” visar på en senare vokalförändring som kallas #omljud eller #umlaut:
https://sanat.csc.fi/wiki/EVE:ahjo

Här är ett smakprov på hur ordboken följer upp #urfinsk:ans många #urnordisk:a eller #urgermansk:a lån: Urnordiska formen var *asjō(n) och då den lånades gjorde en relativt tidig urfinska bruk av sin närmaste motsvarighet till urn. [s̠] som ännu var urf. [ʃ]. Efter en allmänfennisk ljudförändring ʃ > h har nu alla #fennisk:a språk (utom liviskan) -h- istället.
Tyska ”Esse” och svenska ”ässja” visar på en senare vokalförändring som kallas #omljud eller #umlaut:
https://sanat.csc.fi/wiki/EVE:ahjo

Här är ett smakprov på hur ordboken följer upp #urfinsk:ans många #urnordisk:a eller #urgermansk:a lån: Urnordiska formen var *asjō(n) och då den lånades grorde en relativt tidig urfinska bruk av sin närmaste motsvarighet till urn. [s̠] som ännu var [ʃ]. Därför har alla #fennisk:a språk (utom liviskan) nu ett /h/ istället.
Tyska ”Esse” och svenska ”ässja” visar på en senare vokalförändring som kallas #omljud eller #umlaut:
https://sanat.csc.fi/wiki/EVE:ahjo